Kontaktlinsens historia

Leonardo da Vinci lägger fram idé om lins på 1500-talet

De teoretiska förutsättningarna för kontaktlinsen har varit kända länge. Araben Ibn al Haitam hade runt omkring år 1000 gjort banbrytande upptäckte inom optiken. Vid samma tid tid slipade man stenar som kunde användas som förstoringsglas, intressanta exemplar har bl.a hittats i en vikingatida grav på Gotland. Senare under medeltiden nåde glastillverkningen sådan kvalité att det blev möjligt att slipa glas till glasögon. På 1500-talet kom Leonardo da Vinci med idén om en lins som lades direkt på ögat efter att ha tittat ner i en vattenfylld skål.

Gamla kontaktlinser

Första fungerande kontaktlinsen tillverkas 1887

Det skulle dock dröja till 1887 innan den första fungerande kontaktlinsen tillverkades, av en tysk vid namn Adolf Fick. Linserna var s.k. sclerallinser som lades på ögonvitan. De var tillverkad av glas, och eftersom tårvätskan inte kunde flyta mellan ögat och linsen blev den inte särskilt bekväma. Efter några timmar var man tvungen att ta ut den. På 30-talet började de tillverkas i plexiglas, vilka var något bekvämare att bära. Linserna började vid den här tiden användas i filmindustrin, men var fortfarande för dyra för vanligt folk.

Linser av hydrogel utvecklas på 50-talet

Under andra världskriget började Amerikanerna experimentera med korneallinser. Linsernas radier anpassades individuellt för att kunna ligga på hornhinnan. Linserna kunde på så sätt ligga och flyta, så tårvätskan pumpades under dem. Linserna blev därför möjligt att bära i upp till 16 timmar. På 50-talet utvecklade den tjeckiske kemisten Otto Wichterle linser tillverkade av ett mjukt material, hydrogel, vilket ytterligare ökade bekvämligheten. Samtidigt hade linserna blivit billigare, sammantaget bidrog allt detta till att de fick sitt kommersiella genombrott.

Silikonhydrogel börjar användas i linser

Idag är mjuka linser populärast, men hårda linser är fortfarande vanliga i USA, Storbritannien och Tyskland. En nackdel med linserna var att de inte släppte igenom särskilt mycket syre till ögat, vilket medförde biverkningar. Mot slutet av 70-talet började man med framgång experimentera med nya material, s.k. polymerer, som kunde släppa igenom syre bättre. Ett nytt framsteg togs 1999, då man började tillverka linser av silikonhydrogel, ett material som gjorde det möjligt att bära linserna dygnet runt.